Jag orkar knappt med mig själv mer..
Hejsan på er alla!
Tiden som har varit senaste har inte varit bra alls egentligen, oavsett hur mycket jag än försöker att inte visa eller tänka på det. Varför gör jag såhär när jag vet hur jävla dåligt och pissigt allt blir utav det. Jag känner mig riktigt jävla besviken och förbannad på mig själv då jag vet om konsekvenserna om allt, men ändå så gör jag det för någon konstig anledning.
Jag har varit inne på bloggen varje dag nu och börjat ett inlägg som jag sedan har fått avsluta. I utkast så finns där typ 5st inlägg med rubriker och några rader som är skrivna nedanför rubriken, sedan så finns där inget mer. Jag har bara velat skriva ur mig allt som har funnits inom mig när jag väl gjort dessa dumma jävla valen än en gång, men jag har inte fixat det då ångesten och tankarna om allt har varit alldeles för många och negativa.
Har inte kunnat samla mig och bara sätta mig ner och skriva ur allt, trots jag har velat att göra det flera gånger. Att jag kan svika den personen som jag älskar så jävla mycket så det inte går att beskriva, är bara omöjligt att svara på. Av alla psykologer, personal när jag varit inlagd, alla som har slutat, och alla andra som har försökt få mig på rätt bana genom åren med mitt missbruk har sagt att jag har en så fruktansvärt bra självinsikt om saker som jag gör. Men ändå så gör jag det oavsett hur jävla dåliga konsekvenser det finns av att göra det.
Jag vet exakt allting som kommer att hända innan jag väl väljer att låta "andra Emil" ta över totalt, för när jag väl har gjort det som jag inte ska så har jag inte velat att göra det på samma gång. Jag gör något som jag vet allt det dåliga av, något som jag säger att jag aldrig skulle ha gjort eller ens funderat på att göra när jag är i mitt vanliga jag. Men ändå såväljer jag mina förgörande tankar vinna, då mitt självförsvar jobbar på övervarv dygnet runt och tillsist så ger jag med.
Ångesten, självmordstankarna, gråten, misslyckandet, ångern, sänkt självförtroende, uppgivenhet, dödsångesten, och allt annat som man sen får ta del av vartenda minut efter jag har valt att göra något som jag inte vill är fruktansvärt. Det går inte att beskriva på något sätt hur jävla dåligt jag mår efter att ha svikit mig själv, men framförallt min Sandra och våra 2 hundar som är som våra barn.
Gråten kommer samtidigt som jag väl låter beroendet få vinna över mig själv. Att jag viker för dom där små jävlarna som finns inom mig varje gång som alltid lyckas att förstöra mitt liv ännu mer. Men det är en evig kamp som varar tills jag äntligen lyckas somna, och som först är där när jag vaknar igen.
Jag önskar ofta att jag aldrig kände det som jag gjorde när jag fick uppleva att vara full första gången på riktigt i mitt liv. Jag var cirka 13år gammal när jag var på en fest med mina 2 systrar som är 4år äldre än mig när det magiska hände. Något omfamnade mig rejält när jag började känna effekten av alkoholen som jag inte kan beskriva mer än som något som gjorde allting så jävla bra inom mig.
Jag kände direkt att jag var beroende på något sätt av själva upplevelsen, av själva ruset som strömmade igenom hela mig. Glädjen och värmen som jag kände av att vara full var helt overklig, kan man verkligen må så här bra som jag gör av att bara dricka lite sprit alltså?
Alla tankar och oro inom mig försvann med vinden och jag pratade och kände mig delaktig för första gången på riktigt. Jag fylldes av välmående och skratt och livet blev helt plötsligt mycket ljusare än innan.
Det var som jag fick tillbaka något underbart inom mig som saknats. Att vara påverkad av något läkte alla hinder och tankar som fanns inom mig. Livet blev plötsligt helt och jag hade nu funnit det som gjorde mig hel.
Här efter så utvecklades ju detta till allt som jag har gjort och tagit fram tills idag, men det var till 10000% där och då det började den kvällen. Nu är det dock inte alkoholen som jag skriver om i detta inlägg, men det är något liknande.
Jag ska en dag vinna över detta som jag lider av idag, det ska jag. Jag ska ställa allting till rätta även om jag har förstört så jävla mycket för mig själv och andras tillit för mig. Det värker i hjärtat på mig varje gång jag skiter till allt så mycket så jag skadar det jag älskar mest. Den ångesten och ångern över mig själv som jag får är extremt hemsk att ha, och ändå låter jag mig själv få uppleva detta gång på gång..
Tack allesammans för att ni läste detta inlägget. jag hoppas att vi ses igen till nästa inlägg, så fram tills dess så får ni ha det så bra allesammans. Ha det gott!
Med vänliga hälsningar, Emil.
